SAMSUNG CAMERA PICTURESåttonde delen

Magsjuk. Eller ja, alltså sjuk och sjuk. Jag trodde ju, för det första, förstås det, att jag verkligen var sjuk. Jag måste faktiskt vara sjuk och då menar jag på RIKTIGT. Jag trodde det, för det andra ävenså, för den delen. Faktiskt. Jag började ju inte på noll precis. Med träningen alltså. Alla som hållit på med kampsport i någon form vet ju att den kräver sin man eller kvinna. Jag höll visserligen på under ett par års tid BARA men ändå. Och som jag cyklade, jag vill absolut inte kalla det fanatiskt, förvisso någon annan vill det (men vad då?), så min kondis med flås därtill borde faktiskt duga för att jogga en smula också. Men icke, nä då. Alltså var jag sjuk. Svårt sjuk. Ett mycket litet problem i sammanhanget tycktes dock vara att ingen, och då menar jag INGEN, inte ens den förtörnade vitrocken som verkligen borde stå på de svagas sida, påstod annat än att jag borde kunna jogga. Vitrocken hävdade till och med att jag var fullständigt frisk. Undrar just vad WHO haft att anföra i den saken, om de vetat. Ska nog prata med dem. Jag menar en vitrock som inte förstod patientens bästa utan gav till yttermera visso en vag antydan om att det kunde bero på magen. Va, har väl aldrig hört på magen f’låt maken? Den f-n, vitrocken alltså, anförde dessutom en annan vikt – igare, aspekt och mina änglalika barn (med mycket solkiga vingar vill jag påstå) framhöll enstämmigt att ja så är det nog lilla pappa. Min mage var kanske inte sjuk, direkt och inte jag heller. Vi var överviktiga, magen och jag (mest magen, så det så). Det var bara att bita i det sura äpplet (jag gjorde just detta men det är en helt annan historia), inse den grymma och kalla verkligheten för jag vägde drygt 96 kg och ändå, det var inga som helst problem med att cykla. Ville jag jogga så fanns en väg. Jag ville det. Omedelgående bums (Långben, J.). Min favoritson, nä inte han med cyklingen och sånt denna gång, utan den yngste, visste på råd (han är i matbranschen). Börja med att äta det och det (alltså helt enkelt rätt rätt varje gång eller i alla fall rätt rätt, rätt så ofta) och det är bra om du undviker detta och detta men framför allt inte minst detta (suck), och ja ni fattar säkert själva kloka som ni är, det måste jag ändå tycka för ni läser ju detta här. Då är man mycket klok tycker jag och tålmodig. En gråmulen höst med en kläggig novemberdimma inföll genast, trots att sensommaren just var i sin linda. Den gjorde det, hösten alltså, i mitt sinne. Föreställningen, nota bene, min var att jag var i hyfsad toppform. Jag började genast om än synnerligen motsträvigt för sådan är jag (och jag står för min motsträvighet, med en viss rätt), jag höll ut i en hel vecka, allt medan jag var motsträvig. Det var inte några kilon som rasade under tiden men jag gick ner lite drygt ett, och det fick sannerligen räcka! Jag kunde inte tåla mig längre, jag höll verkligen inte ut (inte fasen kämpade jag särskilt mycket heller, sanningsenligt), vetenskapsfolket har ställt sig frågande till detta, om min uthållighet men jag struntade helt sonika i dem för nu var tiden inne. Jag snörade på mig mina gamla men mycket litet använda joggingskor och jag sprang lite drygt 2 km i ett helt svep – JAG ORKADE. Ja ok då, (alltså, himlars vad du kära läsare ska vara petnoga), jag joggade, då. Nöjd nu, hm?

,

Per