SAMSUNG CAMERA PICTURES

sjunde delen

Taggad som tusan. Inspirerad. Utmanande utmaningar. Och jag var en annan. Jag anmälde mig genast till nästa CykelVasa. Två dagar efter turen i Dalarna äntrade jag hojen igen. Livet var, om inte som på en pinne (Alfredsson, H.), så i alla fall näst intill. Efter en del överläggningar, dividerande framförallt under den relativt långa färden hem med min rara svärdotter in spe, Madelene, blev jag övertygad. Jag beställde, återigen med den äldste favoritsonens benägna hjälp en ny cykel, MTB (eller som jag kallar den för en skogscykel) med riktiga cykelskor.

Efter moget övervägande (läs räddhågset tveksamt) äntrade jag därefter cykeln något obalanserat men utan att trilla, inte då. Den nya. Lite högre, kändes det som, men fasiken så trevlig den var att trampa på. Försiktigt, mycket försiktigt trampade jag med, som jag säger, klickskorna. Det var faktiskt ingen större konst. Ett par gånger har jag trillat, från näst intill stillastående. men faktiskt inte mera. Och, INTE ONT, inte alls faktiskt, föll alltså mjukt.

Det årets CykelVasa närmade sig igen och jag bestämde mig för att inte delta. Tanken är absolut inte övergiven (för till nästa år ja då jädrans ska jag på det igen, alltså), för det här ändå kul (?), på något sätt. Det blev en tur i skogen, Ringsjön runt (MTB), med de nya skorna. Fungerade alldeles utmärkt.

Kondisen och flåset nådde nya höjder (personliga förstås men i alla fall). PULSEN däremot blev aldrig så hög längre som den var i början och med en förhållandevis snabb återhämtning. Kul. Men vänta nu. Vad är det som håller på att hända? En metamorfos. Jag? Va? Hur är detta ens möjligt? Kan det vara hjälmen som varit för trång? Baktill (nä inte baken din jämrans knäppis), i hjälmen, finns det en skruv så att man kan justera passformen. Har jag dragit åt den för hårt utan att jag märkt något? Cykelbyxorna då? Kan bärandet av dessa innebära något som jag inte tänkt på? Något som jag borde men inte förstått? Som innebär denna förvandling? Kan jag allmänt sett ha dragits med i att jag orkar, orkar mer och mer och därför hamnat i tjusningen. Tjusningen av att cykla. Inte minst tjusningen av att jag faktiskt orkar mer och mer och mer och… (nä det sista och: et var bara skryt). Jag väljer att tro de på sista tjusningarna.

Det blev alltså inget av med den andra CykelVasan. Alltså för mig, annars var det nog en cirka 12-13 000 deltagare. Men det fanns ett konstigt behov av utmaning. Jag tröttnade efter ett tag på den så kallade landsvägscyklingen. Långa enformiga sträckor ( i alla fall min åsikt och jag delar den, otvetydigt). Visserligen ibland backe upp och ibland backe ner, men sen då? Jag hade ju för böveln införskaffat en SKOGSCYKEL. Jag började trampa lite längre sträckor men nu nästan enbart i skogar, backe upp och ner, men nu kom de betydligt oftare. Backarna. Men jag behövde förstärka utmaningen, en aning, tyckte jag. Som den minnesgode läsaren (märk väl betoning på singularis, vet faktiskt inte om det är så många fler, om ens någon som läser denna eminenta skrift, men i all fall) känner till så var jag under en period i ”joggarbranschen”. Naturligtvis skulle jag prova på att jogga igen. Självkart. Jag gjorde så. Till min stora förvåning kunde jag inte. Jag orkade inte. Fullständigt obegripligt. Det kunde absolut inte stämma med så många mil i kroppen.

Jag var helt enkelt sjuk. Svårt sjuk.

 

Per