1098434_224060681081442_1836885579_n[1]

sjätte delen

Det var nog en sisådär 130 mil i benen, i kroppen men framförallt baken hade suttit så långt. Va? Jovisst den var (och är) väl madrasserad men jag tyckte ändå att det kändes lite speciellt där bak. Ja, alltså baken är ju madrasserad tack vare att byxorna är det, men madrassen sitter i byx… Äh. Nog ordat om den (baken alltså), eller ja kanske något mera senare i en annan yttring. Jag kände mig tillfreds mer än en gång (två) för jag hade vid ett och samma cykeltillfälle kommit upp i drygt tio (10) mil. Det var inte utan att jag var rejält imponerad – av mig själv. Dra gärna på smilbanden du, åt detta. Men hävdar jag då, å det bestämdaste och med ett finger i luften (nä, jag tänker inte upplysa om vilket – du har väl fantasi själv, din rackare), då har du glömt. Du har helt enkelt glömt bort att jag i början av denna s.k. serie så föraktfullt orerat om cyklande människor eller ja, om de med hjälm i alla fall. Jag har väl inte gjort avbön direkt men till delar ändrat något i min uppfattning, det har jag minsann gjort. Så det så.

Allt nog. Sommaren led, jag visserligen inte med den, mot sin sista skälvande del. Tiden för CykelVasan var inne. ”Min tid” var väl hyfsat också det. Vattensäcken (i ryggsäcken) var fylld, flaskorna (två) på cykeln var också det. Fickorna fyllda med diverse bars och annat ”matnyttigt”. På morgon en portion HAVREGRYNSGRÖT (bl. a) och 2 h före start åts det pasta så även jag var fylld. I min suveräna dator (till cykeln) hade jag, klurig som jag är (?) ställt in maxpuls och minipuls, med larm för båda. Den larmade genast som f-n och det var definitivt inte minipuls-larmet som gick. Alla som varit där och kikat, åkt skidor, cyklat eller vad som helst, vet att det nästan direkt efter start är det en backe och då menar jag verkligen en backe, lång och stigande. Alla som sett Vasaloppet på TV vet det också. Utom jag, som inte tänkte så himla mycket. Stänga av var inte att tänka på. Eller jo jag gjorde det, länge. Men det var typ inte läge. Cyklandes, skumpandes såg jag också, efter ett tag när jag väl fått ordning på flås och så, att jag var långt ifrån ensam. Stopp vänta nu lite, jag hade NATURLIGTVIS insett redan från början att jag inte skulle var det. Ensam, där. Något smartare än så är jag, om jag får uttrycka det själv och det får jag för det är min blogg. Men det fanns folk som var betydligt äldre än jag, som var betydligt mindre tränade än vad jag var (ett kastat öga på dem som satt vid kanten och flåsade gjorde att jag räknade ut detta) och som, faktiskt, hade större omfång än jag vad jag hade. Runt magen alltså. Glad i hågen (tyckte nog att oddsen höjdes ganska en ganska bra bit uppåt för att jag skulle kunna genomföra detta), trampade jag vidare och PANG. Nä faktiskt inte punktering men bakhjulet lossnade (och nä det var inte pang, inte poff men det kändes så i själen). Detta efter 2/3, jag skruvade hjälpligt dit hjulet igen, ledde frustrerad cykel in till nästa depå, fick konstaterat av en luttrad men synnerligen trevlig och förstående cykelreparatör, att det bara var att trampa vidare. Målgång vid cirka 5.5 h. Nöjd, nöjdare vid nästa tänkte jag.

Per