1098434_224060681081442_1836885579_n[1]

femte delen

Ve och den stora fasan infann sig (lite senare), anmäld till…

Baken är inte alltid enbart som smaken, delad. Den är dessutom en ”apparat” som kan utmärka sig betydligt mera än vad jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig. ÖMT! Och ändå har det under många år varit den kroppsdel som jag använt flitigast. Jag insåg, visserligen efter ett bra tag, att när jag cyklade längre påverkade detta även kroppen. Efter idogt ”harvande” (nä, syftar INTE på golfen nu, både jag och frågeställaren fick andra intressen) på asfalt, grusväg och lite terräng gav alltså den kroppsdel, som jag var fullständigt övertygad om var i bra trim, sig till känna. Ordentligt. Musklerna i benen, vaderna, ok. MEN BAKEN! Den vara bara att inse. Att falla till föga och inhandla ett par madrasserad brallor. Hu, men så bra!

Min favoritson (han som drog in mig i denna värld, alltså), Mattias, nämnde något om skor, cykelskor. Han har själv sådana. Men jag som är en tjurskalle (?) hävdade envist att, nä. Har man som jag, tralla la, alltid använt pedaler skulle det a l d r i g funka med ett par skor där jag sitter fast på cykeln (fattar väl alla?). Knäppgök, tänkte jag inte riktigt om honom (tänker aldrig det om mina barn, faktiskt) för att han förde det på tal, men något ditåt. Jag trampade glatt vidare. Milen, blev några stycken; det blev liksom LITE lättare efter ett tag. Sonen tyckte (så KLART) att det var dags för mig att gå vidare (?), ja cykla, då. Ringsjön runt kunde vara något, tyckte han. Jag funderade. Därefter kom stora skrällen, chocken. Jag har egentligen inget minne alls, faktiskt, av detta abnorma trauma. Har inte en susning. Jag fann dessutom att jag var anmäld till… (?) Min yngste son, Peter, hade åkt Vasaloppet på skidor vintern innan. Jag var helt tagen av denna bedrift. Men nu skulle jag genomlida samma sträcka, ja kära du och tid (som en del säger, käre tid alltså), VASAN på cykel. Otroligt. Jag började inse ett och annat. Detta dög inte, skulle helt enkelt INTE funka. Jag började, med raska steg, nå livets höjder. Ja alltså åldersmässigt, då alltså. Vad skulle jag ta mig till? Jag hade ju inte mage att förvägra min äldste sons tindrande ögon om att få se sin pappa trampa iväg. Eller ja, hans ögon tindrade kanske inte så mycket. Och ja, det handlade LITE mera om min prestige (även om min högst personliga uppfattning om min person är att jag är prestiglös). Jag ville helt enkelt anta denna utmaning. Sagt och cyklat (?), jag tog kontakt med ortens gym, den hösten. Milen och jag for iväg för det mesta åt samma håll, på cykeln alltså (jag for ju av den ibland [!], tänk att jag måste förklara precis just allting, för dig, suck). I takt med att snön kom ställdes cykel in och skidorna kom ut. Ja, ja det var ju inte så många gånger förstås som jag stod några längre sträckor på skidor, den vintern heller. Men gym blev det. Så snart det gick var det till att plocka ut cykel dra på riktig bra överdragskläder, samma till skorna (det blir kallt om fötterna, som fasen).

Ringsjön runt eller MTB som det heter gick bra mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Tro mig jag hade det, föreställt mig. Och mera föreställningar blir det…

Till dess,

Per