En del,
Undrar du också över vad det beror på att det händer så lite? Rejäla förändringar, när de så väl behövs? Det ska tas tag i saken. Utredningar ska tillsättas. Utbildningar ska genomföras. Och det förefaller mig som om en del ”folk” tas på sängen, verkar förvånade på riktigt. När något obegripligt sker. När i alla fall många av oss, som inte bestämmer, som inte är där, som inte tänker, just så, fullständigt tappar hakan.

Hur kunde det ske som det gjorde på centralstationen i Malmö*? För lite eller ingen utbildning (sas det), nä tror faktiskt inte det. Det går aldrig att ”utbilda in” vanligt folkvett i huvudet/själen som, i alla fall jag inbillar mig, vore det enda som behövdes, vanligt enkelt folkvett alltså. Ingen vuxen beter sig så – mot barn. Ingen vuxen, myndighetsperson (som väl ordningsvakter är?) gör så.

Förändringar som bestäms på arbetsplatsträffar – personalmöten, de så kallade organisationsförändringarna med hela personalgruppen i ett par tre dagar leder oftast till – ingenting.

Banker, som förmodligen, kommer att ta ut en avgift på lönekontot… Vilket jag tycker är helt absurt eftersom banker redan tjänar pengar på oss kunder, snuskigt bra tjänar de (belägg för detta mitt påstående fick jag när jag hörde talas om en rekordvinst på 107 miljarder, 2014), och någon vidare service är det sällan tal om.

Implementeringar av nya, viktiga, metoder inom sjukvården uteblir och ifrågasätts av de som ”aldrig gjort så eller ännu hellre alltid gjort så här…”

Alla dessa utredningar…

Min poäng är egentligen inte att räkna upp en mängd olika, tråkiga, trista och förfärliga exempel. Min poäng är heller inte att ondgöra mig över dessa. Det är förfärligt. I min ”värld” möts jag ofta att reaktioner som: Hur kunde den mamman, de föräldrarna, den pappan och hur kan barn bete sig så. Jag brukar svara, de gör så för att de gör så. Detta handlar om människor i beroendeställning, människor som är eller har varit utsatta, människor som lider av olika bekymmer. Men jag brukar tillägga att de gör det för att de kan det och (i de flesta av dessa fall) för att de behöver det. När de inte behöver det längre, eller, när de inte kan så slutar de.

Detsamma menar jag gäller ovanstående exempel. Skillnaden är dock, som i det förfärliga exemplet med ordningsvakten på centralen i Malmö, hans yrkesval (och utbildning) borde varit en garanti för att han borde hejdat sig och inte skulle gått över gränsen. Rimligen borde ordningsvakter vara till för att skydda. Detta, och alltför många liknande exempel och de tar dessvärre aldrig slut, pågår för att någon kan det. Det är jag och du, och varje du, som bidrar till att detta kan ske. Det behövs en under stundom radikal förändring i tankesättet, i ideologin och framför allt i praktiken. Och det är väldigt enkelt. Jag kan formulera detta i en enda bärande mening, allt som behövs.

Tills mera,
Per

 

*En nioårig pojke tjuvåkte på tåget och greps av en ordningsvakt. Ordningsvakten som tydligen tyckte att pojken var så besvärlig att han måste sätta sig på honom, hålla för hans mun och dunka hans huvud mot stengolvet. (Hämtat från Sydsvenskan, publicerat 2015-02-09)