SAMSUNG CAMERA PICTURES

Jag blir som förälskad varje dag, nästan. Som i solljuset. Som i grönskan, när våren spirar. Jag blir glad som smått förälskad i barnkvitter, barn som skrattar som bara de och inga andra kan. Blir också så där glad som förälskad när en ljummen försommarkväll folk hörs svagt på håll. Då är livet avspänt som berusat av förväntningar.

Är en lättrörd romantiker. Levande ljus, fint dukat på damast. Med för årstiden kända blommor. Mat. Vin. Konjak. Whisky. Cigarr. Choklad. Passion.

Blir som förälskad på riktigt, så där någon gång ibland. Som till exempel när jag möter en ”vacker” människa som har det ovanliga, som tänker och som uttrycker det ovanliga, som gör det ovanliga och som är ovanlig. Som sådan som inte gör som andra, alltid. En vacker människa.

Ser på film ibland, som läser bok, som inte nödvändigtvis är romantiska, men där något uppstår. Fäller då kanske inte gärna en tår, men suckar av vällust med en känsla av något som inte är. Ser förälskade människor, ömhet och dras med en stund.

 

Så i ett sammanhang, för en tid sedan, fanns jag lite avvaktande som så ofta när något är nytt. Väntade in och lyssnade in. Sorl. Hade anlänt tidigt, tagit för mig och funnit mig väl tillrätta. Sorlet fortfor och jag blev för en stund intern i tankar. Flera anlände, stämningen var god. Kände inte särskilt många, fortsatte därför att lyssna inåt och såg runt. Hon uppenbarade sig; satt snett mittför och jag hade inget märkt. Allt stannade av, som jag föreställer mig stormens öga, tyst och stilla, en tunnel skapades och jag såg på henne. Nästan förnam. Attraktionen var så total som jag inte föreställt mig den och jag såg bort. Detta är inte möjligt. Trodde inte det var möjligt att bli så attraherad. Förälskad. Sammanhanget varade en längre stund. Gjorde vad jag kunde för att se och inte se. Inte en blick, hon såg inte åt mig, såg mig inte, där snett mittför. Nå det är inget ovanligt. Händer bara på film och möjligtvis i någon litteratur. Inget alls att säga om det. Jag reste mig, måste iväg före alla andra, och henne. Så oberört jag förmådde, passerade jag där hon satt, fanns ingen annan väg. Passerar i nivå, hon höjer blicken, nästan mimar: ”Hej då.”

Den kvällen och den natten blev inte som innan,

 

Per