20150312_135414

En dag,
”Många är vi som känner oss kallade, men få av oss är utvalda”, en lätt travestering bara. Men som ändå kan ge en vink om det jag tänker. Jag har valt att kalla mig förläggare, förlagsdirektör, mest författare för jag har ett förlag. Och jag skriver. Det ÄR min hobby. Så är det nämnt redan från början. Jag ÄR inte något av det och jag vet dessutom om det. Men jag bryr mig inte om det. Inte ett skvatt faktiskt. Jag har skrivit och gett ut sju böcker sex av dem på eget förlag, den första på annat. Den såldes i ett knappt tusental, så tröttnade (förmodligen) det förlaget på boken och – SKROTADE den, utan att fråga mig. Detta gjorde mig arg (förstås), ilskan övergick snart i någonting annat; jag kan väl själv, för tusan, och så gjorde jag det. En gång för väldigt länge sedan kollade jag, mest av nyfikenhet, vad som ”krävs” för att få kalla sig författare. Kriteriet då var att ha givit ut tre böcker (en bok är en bok, endast om den består av minst 50 sidor, så var det i alla fall då ). Jag kan inte minnas att jag läst eller hört något om begrepp som t ex kvalitet, försäljningssiffror eller så. Nej, tre stycken, det är allt. Alltså är jag en författare och det med råge, eftersom jag har gett ut sju böcker (ja, de har sålt alla sju, fast olika).

Jag tycker ändå inte att jag är en ”riktig” författare, om skrivandet, berättarförmågan eller om lyriken kan vi diskutera en annan gång, för jag lever inte på det. Det är alltså inte mitt arbete. Jag vill väldigt gärna sälja, så bra så att jag får in för mina utlägg eller i alla fall delar av dem. Så är inte fallet.

Oavsett allt detta, jag blir hänförd av tangentbord, skärm och ett dokument (tomt eller påbörjat det kvittar mig), känslan är enorm. Det är alltid så, eller i alla fall för det mesta, att jag inte har någon som helst aning om vad som ska bli eller att det ska bli något när jag sätter mig. I mitt ”vanliga jobb” det som gör att jag får mat på bordet, kan betala hyra, njuta passionerat (en annan gång) händer det rätt så ofta att jag får tid över – i väntan på. I bilen. Då tar jag fram min lilla bärbara (den har låång ”batterietid”) och det är samma sak.

Tills en (eventuell) fortsättning eller något annat,

Per